CORNELIACORNELIACORNELIA

Nu har jag precis kommit hem till Stockholm igen, men det känns verkligen inte som hem att komma tillbaka hit. Allting har varit väldigt inte normalt under en längre period och jag känner väl att jag har gjort en både hård och snabb landning i verkligheten. Jag har landat i något som inte längre känns som mitt, det har nog egentligen inte gjort det i ett tag. Men det är inte vad vi ska språga på nu!!

Så, vart var vi? Jag åkte till Smögen i torsdags, tanken på att vara i Stockholm under långhelgen var fööör deprimerande. Sen har jag ju i och för sig absolut ingenting att förhålla mig till så att det var långhelg gjorde väl egentligen ingen större skillnad för mig.

Filip hämtade mig på Torp och jag sprang runt som en yr höna och letade efter vad som helst att ha på mig, jag hade packat 5 minuter innan jag åkte samma morgon och hade minst sagt tveksam packning. Filip köpte tre par solglasögon, varav två par redan har fått ben och är borta nu efter helgen. Ni kanske undrar varför jag skulle se presentabel ut på Smögen förresten? Jo, det var så att jag skulle få besök en dag. Killen skulle komma. Whaaat? Jaa, jag vet.

Long story short, jag ville att allt skulle vara 10/10 såklart men fick hjärnsläpp när jag skulle handla och dagen efter så var han helt plötsligt 10 minuter bort när jag hade inte hade åstadkommit något mer än en dukning. Jag ville få lite revansch och visa mitt bästa, piffiga, lilla jag men mitt hår var fortfarande blött när jag hämtade honom och jag hade glömt mascara på ena ögat. Inte för att det spelade någon större roll med tanke på att det ändå skulle tvättas bort efter lunch när det var dags för bastu och bad.

Jag tog en sån rejäl mästerfylla och dagen efter låg mina få hjärnceller i koma hela dagen, alltså deluxe, kunde inte forma en tanke. Han stannade en natt till och vi somnade 21.30 efter att jag hade fått för mig att börja koka skaldjursfond och laga skaldjurspasta till middag.
Vi såg på Golden Boys förresten, ganska bra eller?? Vet inte än. Det var väldigt mysigt iallafall, underbart är kort. Jag känner att om något (eller någon) är för bra för att vara sant, så är det det tills motsatsen är bevisad.

Tycker att det hade varit trevligt att kanske ses lite mer normalt, inte bara under extremer. Jag menar, första gången ser jag ut som något Gud glömde och han var på tre dagars bender i Stockholm. Nu var jag söt en stund iallafall men vi körde total utskjutning och sen bakfylletroll i 24h. Men också svårt om man inte bor i samma stad? Då blir det ju så.

I söndags åkte jag iallafall med Jesper upp till Stockholm. Jag hade aldrig ätit wings från Max så vi skulle börja med att äta förrätt från där, sedan varmrätt och dessert någon annanstans längs med E4an, men vi blev så mätta så vi kom inte längre än så. Wingsen var goda iallafall, rekommenderar.

Jag laddade ner Raya och Hinge för ett tag sedan, betalversionen av båda direkt så att man kan se sina likes. Jag är inte där för att swipea i oändlighet eller med någon annan avsikt än att bli lite bekräftad. Ja, jag vet men LET A GIRL LIVE, låt mig få kolla på mina mängder av likes.
Det bästa med Hinge är att killar skriver ett litet meddelanden när dom likear, dock av blandad kvalité. Här har ni ett axplock:

Ja, som ni kanske förstår så är jag inte jätteaktiv och det tar inte lång tid innan jag nästan blir provocerad av alla ansikten som jag aldrig någonsin vill se i verkligheten.

Men, ibland så har dom (eller jag) tur och några meddelanden utbyts och den här gången så ledde meddelandena mig till en söt kille i Cadierbaren. Jag vet inte om jag hade slagit i huvudet riktigt hårt eller vad som flög i mig den här dagen, för det tillhör INTE vanligheterna att jag en torsdag går och träffar en random kille i en hotellbar. Osminkad, i ful outfit. Eller att jag sedan går på middag med hans kompis, för att han skulle på födelsedagsmiddag och skulle möta upp oss efter. Eller att vi går och äter lunch och dricker drinkar hela dagen efter. Utan att gå hem (hehe don’t judge!!!).

Men det hände.

Ja, så killen lämnade mig (absolut nykysst) med kompisen. Vi gick till Tako och jag fick den strålande idéen att vi skulle betygsätta drinklistan, mest för att ha något att prata om om vi inte skulle hitta ett samtalsämne. Men det gjorde vi och vi hann dricka oss igenom hela drinklistan innan killen slöt upp. Kompisen frågade om vi kunde göra om det här någon gång, jag vet inte hans intentioner men för mig var middagen inte något mer än ett festligt väntrum och det borde också ha sett det som.
Vi gick därefter vidare till Laroy och sedan tillbaka till hotellet, jag och killen åkte i förväg och hånglade i taxin. Så himla vårigt beteende? Det för mig osökt till “Ja visst gör det ont när knoppar brister”.

Om jag aldrig skulle träffa honom igen så är jag iallafall oerhört glad att jag gjorde det då, för jag hade glömt hur det är att vara lite uppslukad av någon om än för en kväll, när någon tar din hand och kysser dig oväntat, att träffa en ny person, att bli överraskad. Är glad för påminnelsen. Sen var han väldigt självklar och manlig i sitt sätt att vara, och snygg såklart, och det är inte direkt så jag skulle beskriva majoriteten av dom jag känner eller har träffat. Det var kul.

Bonjour, jag har varit i Paris med mor i några dagar. Och så fyllde jag 30 år. Nu när jag sitter och skriver detta så slår det mig – mitt år som 19 åring var absolutely brutal och likaså mitt år som 29 åring. Kanske är det varje jämn födelsedag som är någon typ av vändpunkt? Antagligen finns det massa hokus pokus som styrker min tes; att jag är i född i råttskitens år i Kina eller att det var skottår så astrologiskt är allt bara FUCKED osv. Men om så är fallet är det ändå betryggande att veta att jag har 9 år kvar tills allt är skit igen.

Tyvärr tog jag verkligen inga bilder, jag som tidigare blivit hånad för att jag går runt och tittar på träd och tycker att en specifik gren är det finaste jag sett har inte kunnat se någonting alls under en längre tid. Att vara tillbaka i Stockholm gör det inte lättare att hitta tillbaka och lyfta blicken igen, för här ser jag mest skit, pest och pina.

Men här har vi iallafall några bilder, den första är från när vi åt lunch på Girafe på min födelsedag. Hade på mig min bästa klänning från Acne och så hade vi varit på föning på förmiddagen, lyckades verkligen få till en minimal packning denna resan och jag är mycket tveksam till om det någonsin kommer att hända igen. Det kändes bara inte riktigt jag även om det var oerhört enkelt.
En kväll åkte vi en tur på Seine innan middag, det var kallt när solen gick ner men absolut mysigt. Han som pratade under turen var en riktig king, är gravt imponerad av att man kan lära sig en timmas sightseeing-babbel by heart.
Den sista bilden är från när vi var på äventyr i utkanten av Paris och sen lyckades ta oss till Montmartre från ett lite mer sketchy område. Vi tog en bild i fotobåset från Amelie från Montmartre och jag tänkte på alla liv jag drömt om för mig själv, ett av dom precis där. Med en baguette under armen, en cigarett i handen, bärandes på en påse med något som klirrar, påväg ut i en natt med bara ben som börjar på någons balkong i solnedgången. RIP allt som kunnat vara men som aldrig kommer att bli.

Det var mysigt att åka iväg lite, men Paris blir nog inte min stad. Ganska chockerande om jag ska vara ärlig för jag var lite rädd att jag som obotlig romantiker skulle bli frankofil och vilja flytta direkt, men så blev det inte. Jag är lite mer för Florens-romantiken.

Inför resan hade vi hade fått massor med tips på det mesta och om jag ska ge ett så är det en absolut helt otrolig restaurang som heter Caché – den får 10/10 på allt. Den ligger lite random (vad vet jag, kanske är epicenter för fräcka restos) men alltså det var så trevligt, så gott, som att bli hembjuden till en väldigt cool person på allra bästa sätt.
Om jag hade gått dit med någon som jag var kär i hade vi tillslut suttit i den djupa sammetssoffan på samma sida av bordet och delat på Madeleine-kakor till dessert, typ varit lite oväntat fulla och lite oanständiga. Hade jag gått dit med vänner hade vi skålat med det helt omaka sällskapet av kineser på bordet bredvid och varit på kalashumör när vi gick, någon hade helt klart velat hångla med kocken och skrivit sitt nummer på kvittot.

Paris, Paris, Paris. Så himla fint verkligen, önskar att jag kunde uppskatta det mer men jag tror att du kommer få chans till revansch. Coucou.